För snart ett år sedan åkte jag och min sambo iväg med bilen mot "centralorten" för ett rutinultraljud. Vi skulle få se vår andra bebis på den där skärmen och efteråt skulle vi åka och titta på vilket babyskydd vi skulle ha den här gången. Men riktigt så blev det inte.
Vi klev in på avdelningen och satte oss ned för att vänta på vår tur. Vi var så förväntansfulla. Jag såg en kvinna som grät när hon gick ut genom dörrarna, jag tänkte: "stackars henne, tur att det inte är jag". Några minuter senare blev vi inkallade till ultraljudsrummet.
Barnmorskan drog med apparaten över min mage och berättade att hon först tittar för att se om det är en eller två foster. Hon sa: "Det är en, men jag kan säga med en gång att det inte ser normalt ut". I det ögonblicket frös min värld till is. Vad sa hon? Vad menar hon? Efter det följde mätningar hit och dit, inget verkade stämma. Barnmorskan sa att hon kunde inte svara på vad "det stod för" så hon gick för att hämta en läkare. Precis innan hon gick ut ur rummet vände hon sig om i dörröppningen och sa:"Jag kan säga att det är väldigt allvarligt". Sedan lämnade hon oss där, ensamma med den här otroligt nya informationen. Jag bröt ihop. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och inte min sambo heller.
Efter 5-10 minuter kom hon tillbaka och hade en läkare med sig. Läkaren var fantastisk och gjorde en grundlig undersökning innan hon sa något. Vi satte oss ned och hon berättade att våran lilla bebis inte hade någon chans till överlevnad. Att avbryta graviditeten var det enda alternativet.
Dagarna som följde var en mardröm, men vi var tvugna att hålla "skenet uppe" för vår son. Jag ville bara försvinna från jordens yta. Det kändes så hemskt att känna lilla bebisen sparka och veta att om några dagar är det över.
Så kom dagen för "aborten". Jag behöver inte berätta fler detaljer än att det var fasansfullt hemskt. Jag önskar verkligen ingen den upplevelsen.
Sedan har tiden gått och jag har bara väntat på att bli gravid igen. Inget har hänt och det har varit enormt frustrerande.